Jag hatar att känna mig svag. Tror jag är rädd att förlora kontrollen över känslor och mitt mående i almänhet. Vad händer om jag faller? Vem tar emot mig om jag faller. Jag tror det finns många som tar emot mig, som finns för mig om jag skulle behöva och det känns tryggt att tänka. Jag är själv, men jag är ändå inte ensam.

Jag vet att jag är helt hopplös när det gäller att uppdatera min blogg. Ibland för att det inte känns som att det finns något att skriva och ibland för att det är så mycket så jag inte hinner eller har ork.  Men det är väl lite så livet är. Upp och ner mycket och lite osv.

Nu har det varit fruktansvärt mycket och även om jag inte orkar så behöver jag skriva av mig lite.
Min mamma har fått en liten hjärnblödning och ligger på lasaretett. Det går sakta åt rätt håll. Det gör så ont att se henne dålig. Jag vill bara att hon skall må bra igen. Jag har aldrig sett min mamma sjuk och det gör det inte lättare. Ibland känner jag mig stark och lugn och ibland känner jag hur paniken och rädslan tar över. Är så rädd att hon skall bli sämre ell inte bli bättre. Det värsta jag vet är att känna mig svag. Men det är ju inte så konstigt att känna sig svag i en sån här situation. Så jag försöker förklara för mig själv att det är ok att känna som jag gör. Vi tar en dag i taget och jag skall försöka att inte oroar mig för mycket om hur det blir och göra varje dag så bra för min mamma så möjligt, visa henne att jag finns här och att jag älskar henne.