Jag hälsar på min mamma varje dag. Det händer inte mycket roligt om dagarna när man sitter på en avdeling på lasarettet och jag hoppas att jag ger henne lite glädje när jag är där, även om jag ibland är väldig trött, men då är vi trötta tillsamans.

Ibland är det svårt att se om det är några framsteg i henne rehabilitering, men när jag sen tänker tillbaka några dagar så ser jag att hon tex är starkare i sina arma eller ben, att hon sitter rakare eller faktisk klara av att sitta på säng kanten eller kan sätta sig upp själv i sängen eller svänga upp benne i sängen när hon skall lägga sig. Alla dessa saker har hon inte klarat av och det är faktisk stort att hon kan det.

Idag tyckte jag hon verkade piggare. Vet inte precis varför jag tyckte det, men hon var mer vaken i sina frågor och det hon pratade om, även om det är massor hon inte minns. Det kändes bra och vi pratade om att det är vårdplaneringsmöte i morogn och hon sa själv att hon antagligen blir flyttat till ett rehabboende och hon hoppas det är bra där, att det blir lite jobbigt att lära känna ny personal, men vi var eniga om att det antagligen var bra och trevlig personal.

Jag vet inte vad det är som gör att hon minns vissa saker väldigt bra och andra saker minns hon inte alls, men känns lite som att det beror på hur intresserat hon är eller hur viktigt det är. Vad hon åt för en time sen eller att hon får dessert varje dag efter lunch, det har hon inget minne av alls. Men en del saker har hon inga problem med alls.

Jag känner mig iaf glad och positiv idag och jag är tacksam att min mamma inte har ont eller mår illa längre.
Jag hoppas jag kommer att kunna hålla denna positiva känsla länge.

Julaftons morgon fick min mamma en stroke. Jag hittade henne på golvet fyra timmer efter, eller jag ringde henne först och hon klarade av att svara. Hon låg med mobilen i handen men klarade inte av att ringa mig. Det var svårt se henne ligga där så hjälplös och min största känsla var att jag ville fly. Självklart så flydde jag ju inte. Men jag kände en fruktansvärt panik inom mig. Jag har aldrig riktigt sett min mamma sjuk och där låg hon och kunde knappt prata eller röra sig. Den bilden satt länge fast svetsat på min näthinna.
Det var julafton och jag var skyldig mina barn en trevlig julafton, så trevlig den nu kan bli efter en sån eftermiddag. Men det gick ganska bra, vi hade det trevligt. Vi åt god mat och vi öppnade paket och hade mysigt. Då och då ringde jag lasarettet och frågade hur det gick med min mamma.
Nästa dag åkte vi för att hälsa på henne. Hon försökte prata men hade knappt nån röst och orden som kom ut hade ingen meningen. Hon låg där och såg så liten ut kunde knappt röra sig. Hon hade problem med illamående och yrsel. De gav henne medicin mot illamående. Hon hade fått en blödning i lillhjärnan, där balanse och motorik sitter. Jag satt och höll henne i handen, men vet inte om hon kände att jag klämde henne föriktigt lite då och då. Det var inte lätt att se sin mamma ligga så.
Det gick framåt med henne och efter några dagar så förstod man vad hon sa och hon kunde äta själv, även om det gick både långsamt och lite skakigt. Eftersom hon hade svårt att svälja så fick hon special kost som heter timbal, det är finpasserade puréer. som ser ut som små kakor i olika färger beroende på vad det är. eftersom det fanns risk att sätta i halsen fick hon inte äta ensam.
Hon blev bättre och bättre men pga en urinvägsinfektion blev hon väldig trött och förvirrat men efter några dagaras penicillin mådde hon bättre igen.
När det gått en vecka fick hon komma till en rehab avdelning.

Det fortsatte gå långsamt framåt och det är idag 4 veckor sen hon åkte in med ambulans. Jag ser fortfarande små framsteg. Men det känns ofta som att det står still. Hon kan gå korta sträckor med rulator, med hjälp av en person som även håller i henne. Hon kan sitta upp i en rullstol och hon pratar så man förstår vad hon säger. Hon kan nu äta vanlig mat, men har fortfarande lite svårigheter med att svälja. Hon har svårt att säga långa meninger och tappar bort ord och har svårt att förklara vad hon menar. Hon blir själv frustrerat när hon inte kan få fram det hon vill säga och ibland blir det till nåt utan mening och då säger hon själv att det vist bara är strunt prat. Hon förstår allt man säger och hon har humor, men hon har fruktansvärt tråkigt och hon har tappat lusten lite till det mesta.  Allt på tv är tråkit, det som står i tidningarna är tråkigt. Ibland glömmar hon bort att hon behöver hjälp och inte själv kan gå och lägga sig eller gå på toa osv. och jag får påminne henne om att hon behöver hjälp av sköterskan för att hon ju inte kan gå.

Det tar på energin att sitta med henne och föröka förstå eller berätta saker hon är intresserat i att höra. Jag vill vara där jag vill göra det bästa för henne och finnas där. tycker så fruktansvärt synd om henne.


Lite information om Stroke
http://www.strokeforbundet.se/show.asp?si=459&sp=442&go=Konsekvenser efter stroke